Jag är så sjuk irreterad.
jag hatar det. jag hatar allt. varför skulle det bli såhär. ååhh. det är mitt fel och jag vet det. ni har det bäst men ni vet fan inte hur jag känner. jag kanske ler på utsidan och säger att allt är under kontroll, medans jag egentligen på insidan drunknar i mina egna tårar. Jag är kanske den personen som blir utsedd till att vara glad och skratta, men egentligen kanske det bara är fake? det är det ingen kan se, om skrattet jag skrattar är till att jag är lycklig eller kanske jag bara spelar? du var en sån vän som alltid kunde se hur jag kände, på riktigt och inte på minen jag hade, du var den som alltid fanns nära mig även om du var 1000 mil ifrån mig. Jag saknar den du var, inte den du är. Faan, du var den perfekta vännen alla behöver. Vi hade kul tillsammans, riktigt kul. Det är inte ditt fel, jag kan inte styra över ditt liv, jag kan inte bestämma vad du ska göra. Men jag önskar iallafall att du kunde försöka. För just nu har du ingen tid alls för mig. Och det sårar mig. Att inte kunna vara i din närhet som förut. kunna käna dina varma kramar. Jag hatar det här. Varför bryr du dig inte längre? det är som om du har förvandlats från den underbaraste personen till någon som inte äns ser mig längre, som om jag bara är luft. jag önskade att ingeting av det är hade hänt. att man bara kunde spola tillbaka tiden till när allt var som perfektast.
jag vet, ni har frågat om det är lungt och så, så jag kanske säger att det är okej men vafan, jag kan ju inte säga att det inte är det?
ååhh helvete, faan att det skulle bli såhär.
jag önskade bara att du iallafall kunde bryr dig, iallafall litegrann..
FAN